Vi lever med autism.
Det är en resa.
För oss alla.
Barnet, syskonen, föräldrarna, mormor och H, morfar och K, vännerna, klasskamraterna, lärarna.
Mycket har varit jobbigt och negativt.
Mycket har varit fantastiskt och positivt.
Att sakta se och lära sig förstå ett annat sätt att uppfatta omvärlden.
Att se hur K själv sakta lär sig att hans sätt att uppfatta omvärlden inte är detsamma som vårt.
Att se hur han sakta lär sig hantera det, hitta egna vägar för att nå samma mål.
Att vara med på den resan och placera ut vägvisare, jämna ut marken där det går och fylla vägen med kärlek.
I dag känns det som om vi är på väg mot en ny etapp av resan.
Utmaningarna ser annorlunda ut och behovet av avlastning är ett annat än det har varit.
Kanske är det här Ks sista kortishelg. Kanske inte. Men vi måste tänka tanken och ta diskussionen.