En av mina underbara pojkar har i dag blivit utsatt för en grovt kränkande handling. Det var både fysisk och psykisk elakhet som helt oprovocerat mötte honom på busshållplatsen och bussen efter skolan i dag. När han kom hem och berättade blev jag alldeles kall. Tog papper och penna, skrev ner det han berättade och ringde sedan till rektorn. Jag räknar med att han tog mig och min son på allvar och han lovade att ta tag i detta direkt i morgon bitti.
Nu har min ilska lagt sig lite och jag är ledsen. Så ledsen. Min fine, fine kille.
Det känns extra obehagligt när sådant här händer i samband med bussresorna, eftersom barnen är så utsatta i de situationerna. Man kan inte gömma sig på en buss, man kan inte springa ifrån busshållplatsen, för då kommer man inte hem.
Han är en tapper kille och han lovar mig att säga till om något händer igen. Men om jag kunde, skulle jag köra dem till och från skolan själv.
Älskade barn. Jag kan inte begripa att någon vill dig illa.