Ibland orkar jag helt enkelt inte med mig själv. Så är det i kväll. En bra kväll med familjen samlad, men en av sönerna fixar inte tillvaron så bra just nu. Och jag orkar inte med att det är så. Så jag lägger det på mig själv. Och det pallar jag inte. Så det slutar med att jag inte orkar med mig själv. Suck.

Lyssnar på Winnerbäck, småpratar med Olle, kollar fb och g+. Längtar till sängen men sitter kvar. För om jag tar min självömkan med till sängen så får den så mycket mer näring än om vi stannar här. Här där småkillarna tränar på att stå på huvudet och Lasse sjunger om sitt. Här där solen strilar kvällsljus genom grönskan. Här där det är ljummet och verkligt. Här där tryggheten bor. Jag är ju så ljuvligt lycklig i grunden. Jag bara önskar att jag kunde le.

I morgon ska jag få krama min Nina och ge henne en liten present. Nina som kom in i mitt liv ungefär samtidigt som Sten. Nina som jag älskar som en fjärran syster. Nina som kommit närmare. Så nära att jag får krama henne. Solpuss till dig, Ninisen. Vi ses i morgon.