I går träffade jag och småkillarna Susans son. Jag lyckades hålla mig från kommentaren ”Vad stooor du har blivit”, jag minns ju hur den kändes… Men att den lille killen som fyllde tre år och fick en rutschkana i present den där första gången jag var hemma hos Susan på kalas nu blivit en lång, ung man med samma leende, samma stora ögon med bus i blicken kändes märkligt och sorgligt. Jag gav honom en kram, småpratade lite och bad honom hälsa lillasyster och pappa. Men egentligen ville jag dra med honom hem. Sätta honom i en soffa. Plocka fram fotografier och prata, prata, prata om hans mamma. Det sista Susan bad mig göra för henne var just det. Att prata med barnen om min bild av henne när de blivit äldre. Ge dem mina vackra minnen av denna fantastiska kvinna. Men hur gör man det?