Att minska stigmat med psykisk ohälsa är ett av syftena med min blogg. Jag vill visa dig hur det kan vara att leva med ett osynligt handikapp. I mitt fall bipolär sjukdom typ 2. Att jag delar med mig av min vardag även när den är grådaskig, becksvart eller skimrande lila hoppas jag kan ge ökad förståelse för andra runt omkring dig, eller skänka en smula tröst åt dig som mår dåligt. För hittills har jag tagit mig ur varenda svacka. Jag har stigit ur mörkret, jag har kravlat mig över kanten. Jag har sakta tagit mig ner från de farliga höjderna och jag har ett vackert liv.
Trots bip-helvetet.
Hjälp har jag haft. Hjälp får jag dagligen. Av familj, vänner, kollegor och främlingar på nätet. Jag får hjälp från psykiatrin, av medicinerna som bedövar mig en smula. Av musiken, fotograferandet, boklyssnandet och min fina cykel. Av skogen, havet, himlen och de öppna vidderna. Kärleken är den starkaste kraften, och jag är berikad med mycket kärlek i livet. Kärleken till mig själv sviktar, men jag försöker lyssna när andra vill mig väl.
Ett liv i bipolär sjukdom kan vara himlastormande härligt. En hypomani bjuder kraft, effektivitet, kreativitet och vakenhet. Men ingen hypomani har, så vitt jag vet, slutat i ett fint lagomtillstånd. Mina hypomanier slutar ofelbart i tunga krascher. Expresståg ner i det svarta. Alltid. Varje gång. Och det var när jag väl insåg det som jag kunde förlika mig med medicinerna.
För att hålla svängningarna i schack äter jag fem tabletter Lithionit (litium – som i batterierna…) om dagen. Två Seroquel på kvällen för att stilla nattsnurrandet. Citalopram (det som kallades lyckopiller, du vet) för att inte trilla för djupt ner och Sobril när ångesthelvetet rider mig.
Medicinerna dämpar mig. En ständig känsla av att inte riktigt vara den jag vill vara. Men det priset betalar jag. För ett drägligt liv. För att mina barn ska ha en fungerande mamma. För att min Man inte ska behöva dra ett orimligt tungt lass. Medicinerna kväver en del av min sexlust och de hindrar mig från att flyga.
Men jag vill inte flyga mer. Det är inte värt det. Så jag fortsätter kämpa på mitt eget vis. Och jag hoppas att den du ser när du ser på mig är en någorlunda hel människa.

Tack för att du läser.
Tack för att du hjälper till att sprida kunskapen om psykisk ohälsa.
Tack för att jag får vara den jag är.