Stampar i golvet, river mig själv i hårbottnen och skriker rakt ut. Från helvetets gap rakt ut i den vackraste verkligheten. Ser hur mitt ångestdrypande skrik skrämmer och skapar oro. Känner mina barn gråta i min famn, men kan inte stoppa skriket. I pauserna mumlar jag förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Hoppas att lugnet ska komma, känner ännu en våg av panik ta över mig. Skriker, skakar, gråter, river och sliter mitt hår. Allt jag kan tänka är att jag inte vill att mina älskade ska se mig i det här skicket. Jag ser deras rädsla, jag känner deras oro, deras ångest. Men min ångest har växt sig för stor. Jag kan inte längre hantera den. Mitt i kaoset försöker jag trösta. Säger att det kommer att gå över. Att det inte är farligt. Men vad betyder orden när verkligheten är så skrämmande ful?

En skåpslucka for över köket och lämnade ett trasigt skåp med gapande front efter sig. Luckan ligger på golvet som ett hånande bevis på min galenskap.

De små åkte till skolan med tårarna rinnande över älskade kinder. Kalle tog sin huvudvärk med till sängen där han stannade till ett. Sten skickade några sms för att kolla om det var hemma eller psykakuten som gällde.

För att skona Kalle så gott jag kunde stängde jag dörrarna mellan oss och lät mina skrik filtreras genom en kudde. Men skriken, vrålen, de avgrundsmörka tonerna skrämmer ändå. De skrämmer även mig. Men kraften som rullar in i mig är för stor. Den går inte att stoppa. Den måste ut. Och att skrika är det enda jag kan. Så jag skrek tills jag nästan kräktes. Jag skrek min hals sårig och mitt huvud svullet.

Sedan sov jag drömlös ångest. Tills jag vaknade på drypande våt kudde. Nu låter jag tårarna rinna. Kanske kan de förhindra nya anfall.