Jag är så in i märgen trött på suckar, protester, skrik och bråk.
Så in i själen trött på att inte kunna be om något utan att känna att jag tjatar.

Vill inte vara med. Vill stänga in mig. Vara i fred.

Men när jag gör det längtar jag så förtvivlat efter sällskap och kärlek.

Fan.