Det allra, allra bästa som kunde hända i mitt unga liv hände en och annan sällsynt lördagskväll.

Vi hade ätit kvällsmat i det pyttelilla matrummet med de gröna medaljongtapeterna i det lilla gula huset med vita knutar på Sahlingatan i Motala. Kanske hade mamma gjort en gryta lördagen till ära. Om vi hade otur, pappa och jag, var det korvgryta med klibbig vitkål, överkokta morötter och sega falukorvstärningar. Om vi hade tur var det en böff bårrgångjång. Till efterrätt delade vi troligen på en pytteliten fryslåda med halvtinade jordgubbar. Om vi hade tur, pappa och jag, så delade vi en halvliters vaniljglassförpackning från Konsum och till det fick vi värma jordgubbssås. Mamma och pappa drack vin. Det var en förutsättning för att mina lördagsdrömmar skulle gå i uppfyllelse.

När disken var undanplockad och TV:n på, satte vi oss i det pyttelilla vardagsrummet i det lilla gula huset med svart gjutjärnsstaket på Sahlingatan i Motala. Det var nu det kunde ske. De var nu det gällde att jag jag kände av stämningen och spelade mina kort rätt. Det var nu jag kunde få en tia i näven. En sedel som skulle fylla mitt hjärta med glädje.

Med tian i handen tog jag på mig mina svarta träskor. Med klapprande hjärta pilade jag iväg till tjorren. Kiosken vid Borenshults slussar låg bara ett hundratal meter från det lilla gula huset, och när jag kom nära fylldes luften av gatukökets alla ljuvliga dofter. Dessa dofter som satte sig som en säregen smak i smågodiset. Smågodiset som jag kunde köpa för den välsignade tian. Smågodiset som sedan delades mellan mig, mamma och pappa.

Den lilla påsen med färgglada cirklar fylldes av de alltid så snälla tanterna bakom luckan och jag skuttade glatt hem med min trofé.

Om jag hade tur var mamma och pappa fortfarande på gott humör när jag kom hem och lördagskvällen blev allt jag drömt om.