I morgon börjar mitt nya år. Det fyrtiofemte. Eftersom jag aldrig haft några stora drömmar eller planer för  mitt liv, min framtid, kan jag inte säga hur det går för mig att uppfylla dem.
Men ett kan jag säga. Här, där jag är i dag, hade jag inte sett mig själv för säg tjugo år sedan.
Visst hade jag hoppats på barn, men inte med den här mannen. Han fanns i ett annat liv då. Inte mitt.
Visst hade jag trott på en tillvaro i ett litet hus, men inte här, i det här huset, på den här åkern, i den här delen av landet. Då, för tjugo år sedan, bodde jag med en annan man i ett annat litet hus i en annan del av landet.
Vi var lyckliga och framtiden var vår. Men livet ville annat.
För tjugo år sedan var jag nyutexaminerad lärare och det enda stället jag kunde se mitt yrkesjag på var ett klassrum. Men livet ville annat.

Livet vill väl.
Men det har tagit andra vägar än de jag såg framför mig.

Jag är lycklig här.
I vårt lilla hus på den skånska åkern.
Med min Älskade Sten.
Med mina Älskade Karl, Olof och Vilgot.

Livet vill väl.
Men min sjukdom har kommit i vägen i yrkeslivet. Inte kunde jag väl tro att korta och långa perioder av sjukskrivning väntade efter trettiofem och att en halvtids sjukersättning skulle bli verklighet vid fyrtiotvå. Men så blev det och just i kväll famlar jag efter något att tro på. Finns det en plats för mig på arbetsmarknaden?

Just i kväll svajar min tro på mitt yrkesjag.
Men tron på mig själv som människa växer sig långsamt starkare.
Jag är Lina.
På gott och ont.

Och i morgon börjar mitt nya år.