Jag mår i grunden bra. Äntligen.
Jag jobbar mina fem timmar i veckan och möts ständigt av den välmenande kommentaren ”Nu ska du se att det har vänt. Ljuset är på väg tillbaka och när våren kommer mår du säkert helt bra!” Och det hoppas jag verkligen att jag gör. Men min historik säger annat. De gånger jag blivit sjukskriven en längre period har det varit vår. Jag älskar den här tiden när ljuset kommer tillbaka och jag längtar efter knoppar och skiraste grönska. Men med våren kommer ofta depressionen tillbaka. Så är det bara, en del av sjukdomsbilden helt enkelt.

Jag mår bra i grunden. Äntligen.
Men när kvällen kommer smyger sig ångesten in i varenda vrå av min kropp. Mörker och dimma sipprar in i fasadsprickorna. Oron river i magen och om jag har tur stannar den där. Andra kvällar sprider även den ut sig som en klåda i armar och ben.

Jag mår bra i grunden. Äntligen.
Men än ropar jag inte hej.