Sömn är görviktigt. Det är vi överens om? Nästan den första fråga jag får av läkare och terapeuter är ”Hur sover du?” Och jag kan oftast svara att jag sover bra men att mitt sömnbehov är mycket stort. Jag kan sova tio timmar på natten och ändå behöva en tuppis på dagen.

Så kommer då de här hypomana tendenserna… Sömnbehovet är detsamma men det fattar inte kroppen. Eller snarare knoppen. Jag beskriver ofta min hypomani som att den inre motorn går på högvarv. Den kan gå på tomgång men med gaspåslag eller så kan det vara bra ös framåt. Det funkar dåligt ihop med sömn.
På väg hem från Lund var jag så trött att allt jag kunde tänka på var att jag skulle få sova inom några timmar. Nu är klockan halv nio och motorn brummar på som bara den. Tänk alldeles för högt koffeinintag. Trött men speedad.
I går kväll kunde jag somna relativt snabbt efter en för kort natt natten innan. Och det var så skönt att somna. Och så sov jag i en kvart. En kvart. Sedan var jag klarvaken och låg och stirrade i taket med ljudboken som bakgrund i nästan tre timmar. Nästan tre timmar. Det är så påfrestande. Jag lider verkligen med alla er som har svårt att sova på nätterna. Och jag är oändligt tacksam över att jag har mediciner som hjälper mig med sömnen i vanliga fall. De här dygnen är inte roliga.

Ett svammelinlägg men så blir det när det snurrar och spinner. Om jag är klok så tar jag en Sobril i kväll…