Det sitter ett gummiband runt min midja. Det låter mig gå framåt i sirapen jag klafsar i. Framåt men med större motstånd ju längre jag tar mig. Och det får inte ta stopp. Det får inte finnas någon vila.

Jag vill mörkret. Jag vill inte vara vaken.

Mina ben darrar av ansträngningen. Min armar är tunga. Huden vill brista.

Jag vill mörkret. Jag vill inte vara vaken.

Så för en sekund släpper jag taget. Låter mig falla, dras bakåt. Hittar Stens famn och väter den med heta tårar.

Då kommer pressen. Taket trycks nedåt, golvet höjs, väggarna söker min svaghet.

Rösterna fyller rymden:
–Hoppas det här går riktigt bra nu. -FKs mål är ju att du ska vara frisk i våra ögon, då kan vi släppa dig och du kan söka andra jobb. -Det har ju inte gått så bra innan. -Om det inte fungerar får vi fundera på omplaceringsutredning i alla fall. -Upptrappning. -Ökad arbetstid. -Prestera, prestera, prestera. -Dug! Du måste ju duga! -Se på oss – vi duger.

Men ingen säger:
-Hur mår du egentligen, bakom masken, på riktigt?  -Hur kan jag hjälpa dig? -Här finns läkartider och samtalsstöd. -Det är okej att släppa taget längre stunder än två minuter i sträck. -Vi finns här om du faller, när du faller.

Jag vill mörkret. Jag vill inte vara vaken. 

Och just i dag. Släpper jag taget. Vi har lämnat Jotun på verkstad i Landskrona på morgonen. Sten och Ville har kört till Svalöv. Olle är i Helsingborg. Jag skulle jobba. På expeditionen. Kalle har migrän. Eller vad det nu är. Skulle lämnat blodprov. Skulle gått till skolan. I dag. Släpper jag taget. Gör som Kalle. Ger upp och går och lägger mig igen.