Mitt år som tar slut om en timme eller 2017. Men jag har så gräsligt dålig tidsuppfattning. När hände vad? Så jag får nog låta året passera utan vidare kommentarer. Allt finns ju att läsa för den som vill…

Men inför min födelsedag vill jag i alla fall säga någonting om min plats i tillvaron. Låt mig i alla fall försöka.

Det sägs att jag alldeles snart levt i fyrtiosex år. Och redan där slingrar sig tiden. När en dag kan vara en blinkning, en kvart rymma en evighet. Vad är då fyrtiosex år?

Så.

Jag är i grunden lycklig.
Min familj är min kärlek, min trygghet, min mening.
Mitt hem är mitt kaos, min värme, mitt Paradis.
Jag är min egen undran.

Hela tiden lär jag mig. Om mig själv. Om min kropp. Om mitt psyke, min sjukdom.
Hela tiden försöker jag vara öppen för världen, för livet, för skönheten och svärtan.
Jag är mitt eget universum.
Här finns bara jag. Och evighetens allt.