Men det här lilla inlägget ska handla om det häftiga med att vara tonårsmorsa. Igen.

Jag hade en gång ett förhållande med en man som var ett gäng år äldre än jag. Han hade en sjuårig dotter när vi träffades. När jag fick mitt första barn hade hon fyllt tio och han sade till mig ”Lina, jag lovar dig – hur fantastiskt det än är att ha en liten bebis så blir det bara roligare och roligare med åren.” Jag trodde honom inte för en sekund. Bebisåren var ju de bästa dittills i mitt liv. Men nu. Nu kan jag bara hålla med honom. Det är SÅ coolt att ha tonåringar!

Med Ville får jag lyssna på så många ungdomsböcker jag bara orkar. Jag får titta på film i sängen på lördagsmornarna. Och jag får diskutera böckerna och filmerna med den där ljuvlige lintotten. Med Olle får jag snapchatta och se bilder på hans kompisar bakpå mopeden. Jag får shoppa målargrejer och hårfärg med honom. Och jag får prata allas lika värde och gå prideparader med den där ljuvlige tänkaren. Med Kalle får jag styrketräna i köket. Jag får prata datorspel och köpa t-shirts med Groot på. Och jag får lära mig nya sätt att tänka, ett annat sätt att uppleva världen med den där ljuvlige filuren med det sneda leendet.

Så den där myggan får surra vidare. Den här tonårsmorsan har fullt upp med att vara tacksamt lycklig.