Det är åtta år sedan jag fick min diagnos. Sedan dess har det varit svajigt med närvaro på jobbet. De senaste tre år har jag oavbrutet varit sjukskriven på hel- eller deltid. I dag är det dags att bryta det. Den allt överskuggande känslan är. Trötthet. Jag är så trött. Somnade tidigt och har sovit gott. Men vad hjälper det när systemet reagerar på stress med trötthet?
Måtte jag klara det här. Ja. Den här dagen tar jag mig ju igenom men jag tänker på hela grejen. Det är ju inte så att jag ”bara” lägger en timme arbetstid till varje dag. All den ”nya” tiden läggs i förskolan och jag går från tre timmar en dag i veckan till fyra timmar två dagar i veckan. Det innebär att en stor del av min frihet och flexibiliteten med arbetstider och -uppgifter går förlorad. Det är det som stressar och tröttar. Inte själva uppdraget.

Ger mig själv en mental spark där bak och låter tyst pepp snurra i skallen.