Men inte den vanliga varianten. Dagens ångest bjuder på ett längre perspektiv. Jag behöver något att längta till.

Tittar på de nyinköpta bäddmadrasserna. De som ska ligga i husvagnen. Försöker hitta försommarlängtan men den är för långt bort.

Snaran sträcks, klumpen växer. Kanske har jag för mycket på jobbet? Kanske är det Villes lilla operation i mogron bitti som spökar? Kanske blir saknaden av Olle stundtals för stor?

Kanske är det bara fucking bipolär sjukdom som trollar med min hjärna?

Försöker lätta snaran, svälja klumpen. Witcher och Winnerbäck. Kramar och mer kramar.

Tiden stannar inte. Det är bara att följa med den.