Jag lavvar dej! hörs infrån vagnen. Och jag lavvar dej, hjärtat mitt.

I lurarna den där Lars Lasse Winnerbäck. Först i intervjupod, ett fint samtal, en vacker själ. Sedan musiken. Orden, drivet, det där som väcker känslor, får tankar att flyga.

Så jag låter dem flyga, tankarna.

Till Mannen jag så innerligt älskar. Hur jag vill vara med honom. Allt vi gjort, allt vi sagt, allt som finns kvar att säga, göra, vilja, längta. Hur hans kind känns mot min hand, hur hans ögon ler, hur han doftar, hur han väljer att vara min.

Till våra söner. Olle som delar musiken med mig. Konserterna, danserna, sångerna. Till gårdagen och hans vilda hår, studentmössan, den stolta. Hur han så ofta fattas mig, prövar min längtan. Hur jag måste lära mig leva med den. Livet går framåt och det är ju det jag vill.

Till Kalle som delar spelvärlden med mig. Som behöver mig på ett annat plan än resten av världen. Till gårdagen när han var så fin i skjorta och det sneda, lilla leendet, sin trygghet och värme.

Till Ville, där inne i vagnen, som delar mina somrar, mina pokénader, min falska sång i bilen och alla ljudböcker vi läst. Till gårdagen då han tröstande kramade om mig och sade ”mamma, du har gjort tillräckligt, det blir bra”.

Tillbaka in i musiken och tankarna tar nya banor. Mot en sommar för länge sedan. Dit. Tar jag inte med dig i dag.