Ibland kan jag förlika mig med min sjukdom. Det är svårare att acceptera medicinerna som krävs. Men just nu orkar jag verkligen inte vara sjuk. Jag vill på inga villkor tvingas till sjukskrivning och den isolering från arbetslivet som det innebär. Jag vill vara kvar där det händer. Vill fortsätta känna mig behövd även utanför familjen. Vill gå upp på morgnarna och träna, känna mig stark och värdefull. Men jag vet inte hur länge till jag kan trampa vatten, andas grunda andetag precis ovan ytan. Jag har långa stunder där jag mår bra, kan till och med känna glädje och … Fortsätt läsa Vill inte vara psykiskt sjuk

Den där bottentonen som berättar för mig hur jag mår, har på sistone dallrat osäkert i dur. Det är fantastiskt att vara i grunden en smula glad. Men jag är så skör. Minsta lilla bråk mellan barnen t ex, så trillar jag ner i ångest och svart sörja. I går tappade jag fotfästet än en gång. Det är fruktansvärt att se rädslan i barnens ögon när jag gör det jag måste för att överleva stunden (den här gången – skrika med full kraft rätt ut). I går kunde jag i alla fall ganska direkt efter ta dem i famnen, försöka … Fortsätt läsa Tunga måndagstankar