Jag har SÅ svårt att ringa telefonsamtal. De enda jag kan ringa utan att få svår ångest är min man och mina barn. Tyvärr ingår alltså inte mina föräldrar i den gruppen. Som väl är verkar de förstå och acceptera detta utan att ta alltför illa upp. Lite fascinerande är det att de ofta ringer samma dag. I dag ringde först pappa när jag skulle träna så jag fick ringa tillbaka senare (det är av någon anledning lättare…). Efter maten ringde mamma. Nu har jag koll på läget utan att ha behövt väcka ångesten igen. Gott. Fortsätt läsa Vissa saker blir stora berg att bestiga

Hela jag badar i ångest. Den börjar i magen och sprider ut sig som vatten från en överfylld tvättsvamp. Den sipprar stilla genom musklerna. Den rusar som en demon i blodet. Det enda jag vill är att ta ett par Sobril för många, lägga mig i fosterställning och bli vaggad av Sten. Sedan sova drömlös sömn i några dygn. I stället klär jag mig i träningskläder, ställer en pall i hallen, tar fram sax och kam och sätter en unge på pallen. Stackars barn, vem vet hur de ser ut om ett par timmar? Fortsätt läsa Demonerna är vakna trots att det är fridfull lördag