Hon som lärde mig hur man är en bra vän. Hon som älskade mig som en syster. Hon som lyfte mig, som stärkte mig, som gjorde mig till en bättre kvinna. En bättre vän, en bättre fru, en bättre mamma. Hur fan kan hon vara död? Hon som såg mig och ändå ville vara med mig. Hon som gav mig beröm när jag inte själv kunde se att jag gjort något bra. Hon som gav mig nya utmaningar och bad mig hjälpa henne växa. Hur fan kan hon vara borta? Hon som bar sitt gråtande barn medan jag ammade mitt … Fortsätt läsa Hur fan kan hon vara död?

Jag har sett mörkare novembermånader. Jag har sett ljusare. Det år Kalle föddes, var hösten mild och mjuk. Det allra finaste hade getts mig efter ett flertal missfall med åtföljande sorg. Den allra största lyckan vilade i min famn den hösten. Vi bodde i tresitssoffan av furu, Kalle och jag. Kalle med stor hunger, jag med silikontutte på bröstet och handduk över axeln, insvept i bebisdoft och bröstmjölkkräks. I tvåsitssoffan låg lilla Johanna med den svarta kalufsen och bredvid henne satt min nya, allra mest värdefulla vän i världen, Susan. När Kalle nöjde sig med ständigt ammande, krävde Johanna högljutt … Fortsätt läsa Hösten -99