Vinden viner och det snöar fortfarande. Vår väg är långt ifrån farbar. Sten har pulsat till min bil för att skotta snö och hämta Olle i Svalöv. Jag är glad att vi har gott om mat och ljus hemma. Inget längre strömavbrott ännu, men vi ropar inte hej. Nu vill jag ha hem mina killar, men jag får snällt vänta. Om jag håller för öronen mot blåsten när jag tittar ut ser det i alla fall mysigt ut… Fortsätt läsa Nu är det inte bara mysigt längre
Snömys ute, villemys inne. Men det blåser. Och när det blåser fyker snön. Om Olle ringer och vill hem nu så blir det besvärligt. Snön skapar jobb för Sten som har skottning och saltning inbokad i morgon förmiddag. Förhoppningsvis kan han ta med Olle hem efter det. I morgon ska jag inte städa. Inte då heller. Tjo! Fortsätt läsa Fortfarande mysigt
Jag är en snöälskare. Min kärlek vet dock gränser. Snögränsen är nådd när vi inte kommer ut med bilen. Så min hjälte ska snart köra upp sin bil till soptunnorna. Under tiden passar vi på att njuta av de stora, tysta flingorna. Fortsätt läsa Än så länge är det bara härligt
Det blev ingen simning. Ville är inte tillräckligt kry. Det betyder att jag måste träna. Blärk. Men med gårdagen i färskt minne känns det viktigt att bygga upp lite av det som raserade. I övrigt ägnar vi dagen åt att köra tonåringar hit och dit och överallt. Så går det när man bosätter sig i vildmarken. Ööhh. Pulled pork i ugnen och snart Lina i soffan. Måste hämta kraft inför träningen… Fortsätt läsa I dag är vi taxiservice
Jag fortsatte gråta. Sten kom hem.Jag gjorde färdigt bilden med de röda löven. Fryspizza till kvällsmat. Jag åt bröd. Det kommer att straffa sig.Vi planerar morgondagens taxiverksamhet.Hoppas att Ville är frisk nog att simma.Jag vill simma.Fortfarande nedstämd, låg, ledsen, trött, urlakad.Men lugn. Fortsätt läsa Lugn igen
Då satt jag där igen mitt i ett avgrundsvrål. Med händerna på ratten dunkandes kroppen mot sätet så bilen skakade. Med händerna rivandes i hårbottnen och tårar i kaskader. Vrålet tar inte slut förrän halsen krampar. Tårarna är inte slut än. Fortsätt läsa Den här gången lockade en säng på psykiatrisk avdelning
Oj, vad den här fredagen rullar i moll. Jag har fixat disken och sedan var det stopp. Färglägger i korta stunder. Tänker ge mig själv en tupplur på soffan innan det är dags att köra till byn. Ska lämna saker till Olle som ska sova hos kompis och sedan handla. Får väl se vad jag kommer hem med… Fortsätt läsa En solstrimma
Jag börjar med att skriva att det här måste vara en tillfällig dip. Något annat orkar jag inte med. Den här gången kom det smygande efter flera bra dagar. Det började med ett darr på underläppen. Helt utan synlig anledning. Längtan efter gråt, läkande tårar följdes av längtan efter ensamhet, en tillvaro under täcket. Den obestämbara oron. Ångestens kram om strupen. Jag är lättirriterad och tar hellre till ilska än känner sorgen som vill ta över mig. Jag isolerar mig vid köksbordet framför en bild med pennorna i handen och boken i örat. I kväll är jag enormt tacksam över … Fortsätt läsa Nedförsbacke
Sedan jag kraschade och fick min diagnos bipolär sjukdom har jag haft svårt att ringa telefonsamtal. När jag mår riktigt dåligt klarar jag inte alltid av att svara heller. Det här gör att jag tappar kontakten med vänner. För även om de förstår varför jag inte ringer, så återstår faktum – jag ringer inte, och då blir det till slut svårare att ringa mig. Min mamma och min pappa har förstått att det måste vara de som håller kontakten, och även om det kanske inte känns så bra för dem, så ringer de alltid upp mig igen och igen. Tack … Fortsätt läsa Det här med telefonen…
Liten är sjuk. Hemma från skolan, förkyld. Ligger intill mig (som krupit ner igen efter att ha lämnat de andra vid bussen) och gnyr oroligt i drömmen. Älskade unge. Efter en stund vaknar han och mumlar ”jag drömde att jag väntade på att du skulle komma hem, ska du vara hemma med mig i dag?”. Inte hela dagen, jag måste köpa syrsor, men när jag kör är Olle hemma. Tryggt leende barn. Älskad unge. Fortsätt läsa Morgonmyser
Solpuss - bortom molnen 